Barn tankar.

Jag har i större delen av mitt liv kännt att jag inte vill ha barn. Detta beror ju självklart på olika saker under olika tider, men jag tror också de är en mognad process. Nu, dels för jag kommit upp i åldern, och för att jag är självständig med fast jobb och faktisk umgås med barn varje dag så börjar jag känna en längtan. Började redan efter nån vecka här verkligen önska mig egna barn, inte just nu, men i framtiden.

Det är ju inte heller någon drömtilvaro jag lever i. Jag ser ju det som är bra, gulligt och mysigt. Men jag ser ju också det dåliga, alla bråk, känner irritationen och hur rent av jävligt det kan vara.

Jag och Svea har haft våra små gräl, eller det är nog mest från hennes sida medan från min sida blir det tillsist irritation. Med Jonathan har jag haft två stora gräl, när han har skrikigt och skrikigt och hatat. Men det går ju alltid över.

Och då kommer de två små knoddar och kryper upp till en, sitter i ens knä, pussar på en, säger att man är söt och pillar i ens hår.

Men idag ändrade jag mig lite. Jonathan är sjuk och har varit hemma med mig. Han har haft feber, inte velat äta, dricka, kolla på film. Inget helt enkelt. Bara ligga och andas. Och då blir jag rädd och det känns som mitt hjärta ska spricka. Jag blir super nojlig och tror att han ska kollapsa. Och då har han bara feber. Tänk om man skulle få ett sjukt barn. Som jag som låg största delen av mina första tre år på sjukhus. Det skrämmer mig lite.

Men ändå. Åh!

För att förgylla detta tankspridda inlägg så kommer en bild på Sarah som ploppar( om hon inte redan har det idag!) när som helst<3